Här kommer en artikel från lararnasnyheter.se (2013-11-21) om blyghet och rädsla för att göra muntliga redovisningar i skolan. Några som känner igen sig?
/Era skolpsykologer Chen och John
Det
fanns en tid då hon inte var blyg. Det var nog i fyran det började. I
dag går Maja i nian och är väldigt blyg. Det är jobbigt att stå i centrum, att alla tittar och
lyssnar bara på henne, som när hon ska redovisa muntligt i skolan.
– Jag är jättenervös innan, går och tänker på det hela tiden. Och när jag väl står där pratar jag fort och blir andfådd, får hjärtklappning och vet inte vad jag säger. Det är som panikångest.
– Jag är jättenervös innan, går och tänker på det hela tiden. Och när jag väl står där pratar jag fort och blir andfådd, får hjärtklappning och vet inte vad jag säger. Det är som panikångest.
Men det har inte hänt på jättelänge nu – för hon går
för det mesta inte till skolan när det är redovisning på gång. Hon låtsas vara
sjuk tills kusten verkar klar, det vill säga när läraren slutat prata om att hon
ska göra sin presentation. Det kan ta flera veckor.
– Jag missar jättemycket i skolan. I våras fick jag sju F i betyget, säger Maja.
Varken lärarna eller
kamraterna verkar ha märkt Majas skräck för att tala offentligt, trots att det
åtminstone borde vara uppenbart att hon rodnar. Det är i alla fall ingen som
har sagt något. Och hon vill inte berätta eftersom det känns så pinsamt.
Föräldrarna tror att hon är hemma för att hon är
skoltrött.
– Jag kan inte säga hur det är för de oroar sig och
överdramatiserar allt. Då blir det jättestort.Idealet i dag är att ha många kompisar – och den som är framåt får fler, enligt Maja. Hon har gått i sin klass så länge att hon har vant sig vid kamraterna och blivit vän med dem. Men att träffa nya människor är svårt.
– Det blir nästan så att jag aldrig hälsar. Jag
tittar i mobilen eller ner i marken. Folk skapar en bild av mig som dryg när
jag avskärmar mig.
Hon kan inte heller äta bland folk hon inte känner,
på restaurang till exempel, eftersom hon känner sig så utstirrad. Då försvinner
hunger och aptit.
På fritiden är hon mest hemma och pratar i telefon
med pojkvännen som bor på annan ort. Han är den enda hon berättat om blygheten
för. Fast han kan ju inte göra så mycket, bara lyssna, som Maja säger.
Hon önskar att lärarna var mer lyhörda och pratade med varje elev om hur de känner för att tala inför andra.
– Jag tycker att man ska få välja att redovisa för en mindre grupp eller bara för läraren. Sedan kan man göra gruppen större och större, så att man vänjer sig.
Hon är ofta ute på nätet för att läsa om andras
problem och få perspektiv på sig själv.
– Jag vill gå samhäll och bli psykolog. Om jag bara anstränger mig skulle jag säkert klara att plugga upp det som saknas. För jag är smart egentligen, säger Maja.
Ibland tänker hon att det ordnar sig, men oftare
oroar hon sig för framtiden.
– När jag tänker på gymnasiet, där klasserna är
större och lärarna säkert kräver mer redovisningar. Då blir jag orolig.